VALLENS ÖVERVINTRING I NORRA FINLAND E. A. Jamalainen Forskningsanstalten för växtsjukdomar, Lantbrukets forskningscsntral, Dickursby Mottaget 10.11. 1969 Pädet Nordkalottmöte, som i augusti 1969 hölls i Sverige, behandlades bl.a. frägan om vallens övervintring i norra Skandinavien. Följande framställning, delvis komplette- rad, grundar sig pä författarens föredrag pä mötet i Sollefteä den 14. augusti. Vallgräsens övervintring i södra och mellersta Finland Pä basen av undersökningar och försök utförda vid växtförädlingsanstalterna 1), pä Lantbrukets forskningscentrals försöksstationer samt vid Forskningsanstalten för växtsjuk- domar2) kan konstateras, att inga större skador förorsakade av utvintringssvampar i regel uppträder päde i södra och mellersta Finland allmänt odlade vallgräsen. Vissa är kan dock Fusarium nivale (Fr.) Ces., Typhula ishikariensis Imai och T. incarnata Lasch ex Fr. uppträda som skadegörare även pä vallarna i landets södra delar. Tidvis förorsakar Sclerotinia borealis Bub. & Vleugel skador pä vallgräsen i mellersta Finland. Nordiska sorter av timotej (Phleum pratense) , ängssvingel (Festuca pratensis) och ängsgröe (.Poa pratensis) uppvisar i södra och mellersta Finland, ävensom annorstädes i Skandinavian med motsvarande klimatförhällanden, en hög resistens mot utvintringssvampar. Hundäxing (Dactylis glomerala ) är mottagligare för svampangrepp än ovan nämnda, likasä engelskt rajgräs (Lolium perenne ) även i sydligaste Finland. Det är främst av denna orsak som sist- nämnda art inte odlas i större utsträckning, fastän sorter säsom Valinge och vissa danska äger en resistens mot utvintringssvampar, som möjliggör odling i de södra delarna av landet. *) Ärsberättelser och försöksresultat frän Växtförädlingsanstalten i Jokioinen (Jockis) samt försöks- gärdarna Tammisto och Anttila vid Hankkijas växtförädlingsanstalt. Artiklar i Hankkijas växtförädlings- anstalts fröpublikation »Siemenjulkaisu». 2 ) Jamalainen, E. A. 1951. Förekomsten av övervintringssvampar pä vallgräsen i Finland. Nord, jordbr.forsk., häfte 2—3: 529—534. Jamalainen,E. A. 1961. Low-temperature parasitic fungi of grassland and their chemical control in Finland. Proc. Bth Intern. Grassland Congr. in England 1960: 194—196. https://www.c-info.fi/en/info/?token=dDhPUN3IaBmeLebz.IMrZY_LIevsGdoh8o87JeA.vPWfp0X-1FlioDg-vwJwXsyzhPGlbXEUC7VHbbdhJXC5lI9yq4-18doli50eJKMrMTVwWLqhCxc6__6UuUl-B6Igjk9on2uEFQC-kaY-5a04NSqbGBFyEOx6qVgESCabxJq0Y2RrR5NTjIMrzhHjpys0Dz-8JBQFWN-RG8hv Tabell 1. Frekvens utvintringssvampar pä timotej {Phleum pratense), hundäxing (Dactylis glomerata) och ängssvingel (Festuca pratensis) pä Försöks- stationen för nordligaste Österbotten i Apukka. Angripen bladmassa (biologisk skada) pä vären enligt dr. A. Isotalo. P = myrjord, M = mineraljord, + = ca 1 %. Table 1. Frequency of low temperature parasitic fungi in timothy {Phleum pratense), cocksfoot (Dactylis glomerata) and meadow fescue (Festuca pratensis) at the Arctic Circle Agric. Exp. Sta. at Apukka. Damaged leaf-material (biological injury) in spring according to analyses made by Dr. A. Isotalo. P = peat soil, M = mineral soil, + = about 1 %. Ar j or dart, P - pratense D. glomerata F. pratensis Tear vallens aider S. borealis T. ishikari- F. nivale S. borealis T. ishikari- F. nivale S. borealis T. ishikari- F. nivale Soil type, ensis ensis ensis age of grass % % % % % % % % % 1957 P 2 15 5 55—85 s—lo 10—35 + P 3 10—25 15—25 50 5 40—50 1 15 1958 P 1 30—40 + 20—30 + 50—60 + P 2 30—40 + 50—70 + 20—30 + p 3 I—s + 40—50 1 10 s—lo I—2 p 4 I—3 I—s 10 + I—4 + Ml I—s 40—50 + s—lo 5—20 M 2 30—40 1959 PI 10 3 15—20 + s—lo + P 2 I—s 15 5 10 5 1—55 P 3 + 10 5 10 +5 P 4 + 5 s—lo + +5 P 5 I—s 5 5 5 I—s I—s M 1 5—30 1 10 15—20 + 20—30 I—s M 2 + 10 15—20 + 20—30 I—s 1965 M 1 I—s + I—s 1 10 + 4- 1966 M 2 60—100 I—so 100 I—2o 100 I—6o 1967 Ml 4- 4- 50 M 2 4- 1 10 15—30 + 4- o—4o 25—40 M 3 + 4- 1-5 4- 1-40 tl, 47 övervintringsskador pä vallgräs i norra Finland Värdefulla uppgifter om vallgräsens övervintring i norra Finland har erhällits frän Försöksstationen för nordligaste Österbotten i Apukka utanför Rovaniemi, där stationens föreständare dr. A. Isotalo under ett flertal är pä vären noterat svampskadorna i vallgräs- försök pä säväl kärr- som mineraljordar 1). Tabell 1 visar skador av F. nivale, S. borealis och T. ishikariensis pä bladmassan av timotej, ängssvingel och hundäxing enligt visuella analyser. Beständen äterhämtar sig vanligen till stor del under växtperioden, och de ekonomiska förlusterna blir därför mindre än vad väranalyserna utvisar. Uppgifter om vallgräsens övervintring i norra Finland har även erhällits under de resor, som forskare vid Forskningsanstalten för växtsjukdomar pä vären företagit tili olika delar av Lappland, likasä frän de övervintringsförsök, som anstalten där anordnat. Skadegörelsen av S. borealis har varierat i hög grad under olika övervintringsperioder2). Det har funnits är, da svampen uppträtt synnerligen sparsamt, ävensom perioder med omfattande skador pä timotej. Övervintringsperioden 1960—61 förorsakade S. borealis stor utgäng av vallarna i norr (fig. 1), och 1965—66 var skadegörelsen pä ätminstone timotej av samma storleksordning. Pä försöksstationen i Apukka förorsakade svampen vären 1966 nästan total utgäng av beständen i jämförande sortförsök med vallgräs (fig. 1). Det kan nämnas, att S. borealis ännu för nägra är sedan var rätt okänd bland befolkningen i norr, och att renarna ansägs skyldiga tili de skador, som svampen förorsakade pä över- vintrande vallar. Av denna orsak fick renbeteslagen ärligen betala ersättning ät jord- brukarna. *) Ärsberättelser och försöksresultat Iran Försöksstationen för nordligaste Österbotten. 2 ) Jamalainen, E. A. 1967. Nordisk gräsröta (Sclerolinia borealis) en farlig sjukdom pä vallgräs i norra Finland. Pä finska med svenskt och engelskt referat. Maatat, ja Koetoim. 21: 140—147. Bild 1. Tredje arets timotej pä myrjord i kvävegödslingsförsök pä Försöksstationen för nordligaste Öster- botten i Apukka i början av juni 1961. Tili vänster 0-ruta, där Sclerotinia borealis förstört beständet; tili höger försöksruta som erhällit 800 kg/ha Ule-salpeter (N 26 %). Fig. 1. Nitrogen-fertiliser experiment on third year timothy stand, on peat soil at the Arctic Circle Agric. Exp. Sta. at Apukka, early June 1961. On the right, plot 0 in which Sclerotinia borealis had destroyed the stand; on the left, plot which had received 800 kg Iha Oulu salpetre {M 26 %). 48 S. borealis är en boreal art och acklimatiserad tili läga temperaturer. Enligt utförda försök är myceltillväxten hos svampen relativt snabb vid 0....+ 5 ° C, svag däremot vid + 15° C. S. borealis förorsakar de största skadorna dä hösten är fuktig och kylig, snötäcket tjockt och jorden svagt tjälbunden samt dä snön smälter längsamt pä vären. Under en resa frän Rovaniemi tili Sodankylä via Muonio och Kittilä vären 1967 konstaterades, att vallarna övervintrat bättre än väntat trots en läng och snörik vinter. Pä en timotej- vall i Kittilä var dock skadegörelsen av S. borealis 50 %. Resan tili Lappland vären 1969 omfattade besök pä följande orter: Rovaniemi, Sodan- kylä, Ivalo, Enare, Utsjoki, Enontekiö, Muonio och Kittilä. Skadorna av övervintrings- svampar var pä vallarna mycket Stora, och ca 50 % av första ärets timotej hade gätt ut. Äldre vallar hade motstätt svampangreppen bättre. Övervintringsperioden 1968—69 var T. ishikariensis den viktigaste skadegöraren i södra och mellersta Lappland (fig. 2). Längst i norr uppträdde däremot F. nivale med den högsta frekvensen. Nämnda period förorsakade S. borealis endast lokala skador. Uppskattningsvis 50 % av skadorna pä vallarna hade fbrorsakats av T. ishikariensis, äterstoden av F. nivale och S. borealis. Pä första ärets timotejvallar steg skadorna av T. ishikariensis i flera fall till 60—70 %. I Enare konstate- rades i en första ärets betesvall 50—60 % skador av S. borealis. Omfattande vattenskador kan vissa är uppträda i norra Finland pä vallar belägna pä kärrjordar. I samnordiska övervintringsförsök med fbrädlingar av vallgräs pä försökssta- tionen i Apukka var vattenskadorna pä kärrjord vären 1967 sä omfattande, att försöken delvis förstördes. Pä grund av det tidiga och sent smältande snötäckets skyddande verkan Bild 2. Skador av Typhula ishikariensis pä första ärets timotej i Lappland, Ivalo, Akujärvi Foto P. Talvia, 2. 6. 1969. Fig. 2. Damage of Typhula ishikariensis in Ist-year timothy in Lapland, Ivalo, Akujärvi. Photo P. Talvia, 2. 6. 1969. 49 förekommer inga regelbundna köldskador i norr. Om beständen sent pä hösten eller tidigt pä vären Hgger bara kan denna typ av skador dock bli betydande. Vallgräsförädlingarnas resistens mot utvintringssvampar i norra Finland Enligt sortförsök pä Försöksstationen för nordligaste österbotten i Apukka kan lämnas följande uppgifter angäende skador av utvintringssvampar pä arter och förädlingar av vall- gräs i norra Finland. Av timotejsorterna har Tammisto, Tarmo, Phl. 78 samt vissa lokala stammar genomgätt de fiesta prövningarna. Av utländska sorter har i försöken ingätt bl.a. Engmo (Norge), Bottnia II (Sverige), Climax (Kanada) och Lischover (Tyskland). Skadorna av utvintringssvampar har varierat under olika är samt i vallar avolika älder. S. borealis var mycket skadlig 1965—66, dä timotejmaterialet nästan helt förstördes. Vissa är har även angreppen av T. ishikariensis värit betydande. Första ärets timotej har visat sig vara mest mottaglig för angrepp av utvintringssvampar. I försöken har inga större olikheter mellan dc nordiska sorterna kunnat pävisas, utan under svära svampär har samtliga angripts i ungefar samma utsträckning. Det nordiska timotejmaterialet har dock upp- visat den högsta resistensen mot utvintringssvampar. Av prövade utländska sorter har Lischover samt de kanadensiska värit mest mottagliga för angrepp. Pä ängssvingel har svampskadorna i Apukka värit av samma omfattning som pä timotej. Försöken har omfattat de finska sorterna Tammisto och Paavo, den danska Hinderupgärd samt den tyska Lischover. I Apukka har S. borealis förorsakat större skador pä h u n d ä x i n g än T. ishikariensis. Angreppen har även värit kraftigare än pä timotej. Försöken har omfattat sorterna Tam- misto och Jo D 70 A frän Finland, de danska Daeno II och Daehnfeldt, den tyskaLischover samt de amerikanska Masshardy och Pennlate. Följande sorter av en g. rajgras har prövats pä försöksstationen i Apukka: Daeno 111 och Hunsballe frän Danmark, Valinge frän Sverige samt tyska Lembker. Samtliga har värit mycket mottagliga för angrepp av S. borealis, och beständen har Hera är helt gätt ut. Övervintringsförsöken med vallgräs i Apukka har även omfattat rödsvingel (Fesluca rubra), ängsgröe {Poapratensis), ängskavle [Alopecurus pratensis), rörflen {Phalaris arundinaceä) och foderlosta (Bromus inermis). Ängskavle har uppvisat en mycket hög resistens mot ut- vintringssvampar, medan rödsvingel och foderlosta starkt angripits av parasiterna. Samnordiska övervintringsförsök med förädlingsma- terial av vallgräs. Försök för att klarlägga det nordiska förädlingsma- terialets av vallgräs resistens mot utvintringssvampar päbörjades 1966 pä Försökssta- tionen för nordligaste österbotten i Apukka (fig. 3), och följande är även pä Mellersta Finlands försöksstation i Kuusa. För genomförande av delta samnordiska projekt har medel erhällits frän statliga vetenskapliga kommisioner i Danmark, Finland, Norge och Sverige. I försöken har en 3 m bred kant av rutorna pä senhösten behandlats med 50 % PCNB (kvintozen), 10kg/ha, vilket underlättat värderingen av säväl biotiska som abiotiska övervintringsskador. I dessa försök uppträdde vären 1968 omfattande skador av S. borealis pä timotej och ängssvingel (tab. 2). övervintringsperioden 1968—69 fbrstörde T. ishikariensis samtliga under prövning varande timotej- och ängssvingelförädlingar. S. borealis förorsakade 1967—68 stora skador pä hundäxing (tab. 2). Eflfekten av sen hösten 1967 utförd PCNB-behandling förblev svag. I beständen konstaterades även bety- Tabell 2. övervintringsförsök med förädlingar av vallgräs pä Försöksstationen for nordligaste Österbotten i Apukka 1967 —68. Jordart myrjord. Försöksrutor 15 ma , 2 upprepningar. 5 m* av rutorna behandlade med 50 % kvintozen (PCNB), 10 kg/ha, 29. 10. 1967. D = Danmark, F = Finland, N = Norge, S = Sverige. I. Frekvens övervintringssjukdomar enligt analys (4 x 1 m2 /ruta) 18. —20. 5. 1968. 11. övervintringsskador (ekonomisk förlust) enligt visuell analys 14. 6. 1968. Table 2. Overwintering trials with ley grass varieties and lines at the Arctic Circle Agric. Exp. Sta. at Apukka 1967 — 68. Soil-type peat. Plots 15 m 2, two replicates. 5 m2of the plots treated with 50 % quintozene (PCNB), 10 kg/ha, 29. 10. 1967. D = Denmark, F = Finland, N = Norway, S = Sweden. I. Frequency of overwintering diseases according to analyses from 18.—20. 5. 1968 (4 X 1 m2plot). 11. Economic damage according to visual assessment14. 6. 1968. Obehandlad Untreated Behandlad med kvintozen Treated with quintozene Förädling och ursprungS. borealis T. ishika- F. nivale Köld- o. Ekono- S. borealis T. ishika- F. nivale Köld- o. Ekono- Varieties and origin riensis vatten- misk riensis vatten- misk skador 1 ) förlust skador1 ) förlust o/ o/ o/ o/ o/ o/ o/ o/ /O /O /O /O /O /O /O /o Phleum pratense Tammisto F 65 < 5 15 X < 5 Tystofte 3 D 40 5 15 25 5 < 5 » 2 D 90 x 20 5 < 5 » 1 D 35 5 x 10 x 5 Engmo N 55 10 5 Bodin N 75 10 5 5 Forus N 80 10 5 X < 5 Grindstad N 65 5 5 15 X W. T. 48 S 45 5 x 25 10 x 10 Bottnia II S 75 < 5 Omnia S 55 10 10 < 5 Bromus inermis Apelsvoll N 70 15 10 5 50 dande köldskador. 1968—69 gick samtliga hundäxingsorter ut till följd av angrep av T. ishikariensis. Poa pratensis LO-57-6 N 70 10 10 LO-57-2 N 85 20 < 5 Lo-57-1 N 85 20 Holt N 55 < 5 Agrostis tenuis Norsk aim. N 90 10 5 30 5 10 5 Loken N 65 5 10 15 5 15 Dactylis glomerata Tammisto F 70 X 75 40 X 15 Tystofte 3 D 95 5 x 100 5 80 » 2 D 65 x 100 20 x 75 » 1 D 60 x 100 10 15 x 70 Loken 17 N 75 5 x 40 30 5 X 15 Hattfjälldal N 75 5 X 25 20 5 < 5 Holt N 90 x 60 20 10 5 10 Kail S 65 X 65 25 5 x 45 Festuca pratensis Tammisto F 65 < 5 20 < 5 Tystofte 3 D 85 20 < 5 » 2 D 75 10 5 . X < 5 » 1 D 70 5 10 5 x < 5 Loken N 60 5 10 20 < 5 W. As 9 S 90 5 x 5 25 < 5 Sena S 95 10 10 < 5 Bottnia II S 80 5 10 < 5 1 ) Frost and water damage Exakta värden saknas Ac exact values available 51 52 övervintringsperioden 1967—68 ingick i försöken fyra norska förädlingar av ängsgröe [Poi pralensis). Tre av dessa var starkt angripna av S. borealis, medan sorten Holt över- vintrade bättre (tab. 2). De tvä prövade förädlingarna av rödven ( Agrostis tenuis) var mottagliga för svampen. 1968—69 förtörde T. ishikariensis även det under prövning varande materialet av ängsgröe och rödven. Resultaten är sätillvida anmärkningsvärda att varken förädlingarna av timotej eller andra prövade vallgräs uppvisade nägon resistens mot T. ishikariensis. Pä Mellersta Finlands försöksstation i Kuusa anordnades 1967—68 samnordiska över- vintringsförsök med förädlingar av engelskt rajgräs pä säväl mo- som mjäljord (tab. 3). Vären 1968 konstatcrades i beständen skador av F. nivale, T. ishikariensis och S. borealis. Av de olika sorterna hade Valinge övervintrat bäst. Effekten av en hösten 1967 utförd PCNB-behandling var tämligen svag. Ovan relaterade försök har inte möjliggjort nägra längt gäende slutledningar beträf- fande nordiska timotej-, ängssvingel-, hundäxing- och andra vallgrässorters mottaglighet för utvintringssvampar. Samtliga har angripits kraftigt under för svamparnas massuppträ- Bild 3. Medlemmar i NJF:s arbetsgrupp för övervinlringsproblem pä Försöksstationen för nordligastc Österbotten i Apukka 24. 5. 1967. I förgrunden frän vänster tili höger agr. lie. H. Hellqvist, Sverige, stats- mykolog H. Roed, Norge, och fil. lie. N-O. Johansson, Sverige. Stäende tili höger försöksstationens chef dr. A. Isotalo. Fig. 3. Members of overvinlering working group of the Northern Countries Agricultural Scientists Society, at the Arctic Circle Agric. Exp. Sta. at Apukka, 24. 5. 1967. From left, Agr. Lie. H. Hellqvistfrom Sweden, State Mycologist H. Roed from Norway and Fil. Lie. N-O. Johanssonfrom Sweden. Standing on the right director of the Exp. Sta. Dr. A. Isotalo. dande gynnsamma övcrvintringsperioder. Forskningsanstaltcn för växtsjukdomar kommer i man av möjlighet att fortsätta övervintringsförsöken med nordiskt förädlingsmaterial av Tabcll 3. Övervintringsförsök mcd cngelskt rajgräs (Lolium perenne) pa Mellersta Finlands försöksstation i Kuusa 1967/68. I. Jordart mo; försöksrutor 10 m 2, tvä upprepningar. 11. Jordart mjäla; försöksrutor 9m 2, tva upprepningar. 3.4 m 2avrutorna behandlade med 50 % kvlntozen, 10 kg/ha, 10. 11. 1967. D = Danmark, N = Norge, S = Sverige. Table 3. Tests with Lolium perennevarieties at the Central Finland Agric. Exp. Sta. at Kuusa 1967 — 68. I. Fine sand soil, plots 10 m 2, two replicates. 11. Silt soil, plots 9 m', two replicates. 3.4 m2of plots have been treated with 50 % quintozene, 10 kg/ha, 10. 11. 1967. D Denmark, N Norway, S = Sweden. Förädling och Broddanalys ursprung 10. 11. 67 Broddanalys 3. 5. 68 Analysis of stands 3. 5. 68 Varieties and Analysis of stands Obehandlad Untreated Behandlad med kvintozen origin 10. 11. 67 Treated with quintozene 1 £ I .§■ ; £ s c & 2 | I | : £ § c & -° jell Kleppe N 79 78 70 17.5 8.5 4.0 30.0 80 8.5 10.0 8.0 26.5 L.p. n:o 1 D 100 100 85 6.5 5.0 3.5 15.0 93 6.5 1.0 0.0 7.5 L.p. n:o 1 D 104 103 83 11.5 4.0 2.0 17.5 88 7.0 3.5 2.0 12.5 L.p. n:o 3 D 97 95 85 7.5 3.5 3.5 14.5 90 9.0 3.5 2.0 14.5 Valinge S 95') 100 93 3.0 2.5 1.5 7.0 95 2.5 2.0 0.5 5.0 II Kleppe N 86 80 55 22.5 19.0 3.5 45.0 65 10.0 19.0 3.5 32.5 L.p. n:o ID 92 110 73 9.0 16.0 2.5 17.5 85 0.0 13.5 1.5 15.0 L.p. n:o 2D 94 110 73 11.0 13.5 3.0 27.5 88 0.0 11.5 1.0 12.5 L.p. n:o 3 D 87 95 78 12.5 8.0 2.0 22.5 85 0.0 13.0 2.0 15.0 Valinge S 97 100 85 6.5 8.0 0.5 15.0 95 0.0 4.5 0.5 5.0 *) Säddfel, en rad saknas Sowing error,one seed row lacking 2 ) I huvudsak T. incarnata, sporadisk T. ishikariensis. Chiefly T. incarnata, sporadical T. ishikariensis. 53 54 vallgräs pä försöksstationerna i Apukka och Kuusa. I mindre skala kommer motsvarande försök även att ordnas pä andra orter i norra Finland. Förädlingsmaterialets av vallgräs resistens mot olika utvintringssvampar skall likasä prövas i kontrollerade laboratorieför- sök och i s.k. ramförsök i lait. Bekämpning av utvintringssvampar med PCNB-(kvintozen-)preparat Pä Försöksstationen för nordligaste Österbotten i Apukka har med timotej och ängs- svingel anordnats övervintringsförsök, där beständen pä senhösten behandlats med PCNB- preparat (50 %, 10 kg/ha) mot angrepp av utvintringssvampar. Resultaten har i flera fall värit tillfredsställande. övervintringsperioden 1967—68 anordnades behandlingsför- sök även pä ett flertal andra orter i Lappland (mag. P. Talvia). I Sodankylä konstaterades pä obehandlad första ärets timotej 20—30 % skador av F. nivale och Typhula spp., i viss män även av S. borealis. PCNB-behandlingen reducerade svampskadorna tili ca 10 %. Verkan av PCNB var ocksä god pä första ärets timotej i ett försök i Enontekiö. Kontroll- rutorna uppvisade 25 % skador av främst F. nivale, men även av T. ishikariensis. I ett annat försök pä samma ort steg svampskadorna tili ca 80 % enligt följande: T. ishikariensis 40 %, F. nivale 20 % och S. borealis 20 %. Effekten av PCNB var mycket god i försöket; de behandlade ytorna uppvisade endast smä infektionshärdar av Typhula. I de samnordiska vallgräsförsöken i Apukka behandlades hösten 1967 delar av för- söksrutorna med PCNB-sprutmedel. Resultaten (tab. 2) visar, att effekten mot S. borealis i flera fall var mycket god. Behandlingen skyddade dock inte tillräckligt de sorter, som uppvisade en hög frekvens av svampen. Den svagaste effekten hade preparatet pä hund- äxingsorterna. I dessa försök konstaterades under följande är en gynnsam efterverkan av PCNB-behandlingen. Kvävets betydelse för vallgräsens övervintring Lantbrukets forskningscentrals arbetsprogram upptar sedan 1967 frägan om kvävets betydelse för en ökad äggvitehalt i vallgräsfoder. För ändamälet bar försök med timotej, ängssvingel och hundäxing anordnats pä forskningsanstaltens avdelningar och lokala för- söksstationer pä olika häll i landet. Doseringen har värit 150, 300, 450 och 600 kg rent kväve per hektar i form av Ule-salpeter (26 % N). Man kunde vänta sig, att Stora kväve- givor skulle ha ökat skadegörelsen av främst F. nivale. Ett dylikt förhällande har dock inte i nämnvärd utsträckning kunnat pävisas. Intressanta var kvävegödslingsförsöken i Apukka perioden 1967—68. I de timotejrutor som inte erhällit kväve uppträdde om- fattande skador av S. borealis. Däremot hade inte de beständ, som erhällit Stora kväve- givor angripits av svampen. I detta fall ökade kvävet motständskraften hos timotej mot angrepp av S. borealis (jfr fig. 1). Ä andra sidan var Stora kvävegivor ur övervintringssynpunkt skadliga i vissa försök perioden 1968—69. Pä Tavastlands fbrsöksstation i Pälkäne, Karelens försöksstation i An- jala samt pä Växtodlingsanstalten i Dickursby ledde Stora kvävegivor tili utgäng av timo- tej och ängssvingel (fig. 4). I dessa fall kunde pä vären inga skador av utvintringssvampar pävisas. Det är sannolikt att växter som erhällit Stora mängder kväve fbrlorar socker med nedsatt vinterhärdighet som följd, fastän även andra okända faktorer i detta fall kan komma i fräga. Slulledning Vid odling av vallväxter inom Nordkalottomrädetär skador förorsakade av utvintrings- svampar av stor betydelse. Omfattande svampskador är dock ingen regelbunden varje är äterkommande företeelse, men under gynnsamma betingelser kan Sclerotinia borealis, Typhula ishikariensis och delvis även Fusarium nivale förorsaka t.o.m. total utgäng av över- vintrande vallan Vissa är har S. borealis förorsakat de största skadorna, andra T. ishi- kariensis. Utvintringssvamparna är säledes faktorer, som genom ett oväntat massuppträ- dande inger osäkerhet vid odling av vallväxter under nordliga fbrhällanden. Pä vallarna i norr kan även uppträda köld- och vattenskador, de sistnämnda isynnerhet pä kärrjordar. Det förädlingsmaterial av vallgräs, som nu odlas inom Nordkalottomrädet, är beträf- fande resistensen mot utvintringssvampar det härdigaste som star att fä. Ocksä detta material är emellertid mottagligt för angrepp under för svamparnas massuppträdande gynnsamma betingelser, och det krävs helt säkert dryga arbetsinsatser av växtförädlarna för att kunna höja resistensen mot nämnda patogener. För att reducera skadorna förorsakade av utvintringssvampar bör endast de mest motständskraftigaste, tili rädande nordliga fbrhällanden acklimatiserade fbrädlingarna odlas. Det kan antas, att en riklig, väl avvägd P-, K- och N-gödsling stärker växterna inför övervintringsperioden. Genom fungicidbehandling av beständen pä senhösten med främst PCNB-(kvintozen-) preparat kan övervintringen i stor utsträckning säkras. Behandlingens lönsamhet ökar genom preparatets efterverkan under andra och tredje äret. Vid massuppträdande av utvintringssvampar bar dock inte effekten hos 50 % PCNB, 10 kg/ha, värit tillräcklig, och i delta fall borde större mängder användas. Bild 4. Ängssvigelförsök med stigande mängder kväve pä Tavastlands försöksstation i Pälkäne 7. 6. 1969. Försöksrutan tili vänster har erhällit 450 kg/ha rent kväve i form av Ule-salpeter, härefter 0-ruta, ruta erhällit 600 kg/ha, där beständet gick ut under vintern, och längst tili höger en annan 0-ruta. Fig. 4. Meadow fescue trial at the Häme Agric. Exp. Sta. at Pälkäne, with increasing applications of nitrogen Oulu salpetre. Photo taken 7. 6.1969. On the left, plot receiving 450 NkgIha, next,plot without salpetre, thefollowing plot, 600 N kgjha, where the stand disappeared during the winter, on the right aplot without salpetre. 55 56 Pä forskningsanstaltens för växtsjukdomar vägnar önskar jag tacka chefen för Försöks- stationen för nordligaste Österbotten, dr. A. Isotalo, för värdefulla uppgifter om vall- växternas övervintring i norra Finland samt mag. H. Blomqvist och mag. P. Talvia för den information, som dessa insamlat under sinä resor i norra Finland, och som välvilligt ställts till mitt förfogande. SUMMARY OVERWINTERING OF LEY GRASSES IN NORTH FINLAND E. A. Jamalainen Department of Plant Pathology, Agricultural Research Centre, Tikkurila This discussion, with some additions by way ofcompletion, is based upon a paper read by the author in Sollefteä, Sweden, Aug. 14th 1969, where Norwegian, Swedish and Finnish experts discussed some problems relating to agriculture in North Scandinavia. On the basis of research and experiments carried out at plant breeding institutes, local agricultural experimental stations and the Department of Plant Pathology, it has been possible to establish that ex- tensive damage due to low temperature parasitic fungi is not encountered regularly in South or Central Finland. In certain years, however, Fusarium nivale (Fr.) Ces., Typhula ishikariemis Imai (syn. T. idahoemis Remsb.) and T. incarnata Lasch ex Fr. may appear as a cause of injury, even in the Southern parts of the country. Sclerotinia borealis Bub. & Vleugel occasionally causes losses in Central Finland. In Central and South Finland the Scandinavian varieties of timothy {Phleum pratense), meadow fescue (Festuca pralemis) and meadow grass (Poa pratensis ) are, as in corresponding conditions elsewhere in Scandinavia, comparatively resistant to low temperature parasitic fungi. Cocksfoot (Daclylis glomerata ) is more susceptible to these fungi than the former grasses, as is perennial rye-grass (Lolium perenne) also in South Finland. Overwintering damage to ley grasses in North Finland. Significant results on the overwintering of ley grasses in North Finland have been obtained at the Arctic Circle Agri- cultural Experimental Station at Apukka, near Rovaniemi. The director of this station, Dr. A. Isotalo, has during several successive springs carried out visual analyses of the damage caused by low tem- perature parasitic fungi in ley grass trials, which have been run on both peat bog and mineral soils. Table 1 presents data on the damage by F. nivale, S. borealis and T. ishikariemis to a plant stand of timothy, meadow fescue and cocksfoot, according to visual assessments. The plant stand usually recovers during the growing season, so that the economic losses are less than the spring assessments might indicate. Information about the overwintering capacity of ley grasses in North Finland has also been obtained on journeys made from the Dept, of Plant Pathology into I upland. Damage caused by S. borealis varies greatly from winter to winter. There have been years in which the fungus has been comparatively rare, whereas in other years the damage caused to timothy and other ley grasses has been very extens! 'e. In the winter season 1960—61 S. borealis caused particularly severe injury in North Finland (cf. Fig. 1), and in the overwintering season 1965—66 the damage was on the same scale. In the spring of 1966, at the Arctic Circle Agric. Exp. Sta. at Apukka, this fungus caused almost complete failure in the comparative experiments between the different ley grasses. 5. borealis is adapted to low-temperature conditions. In experiments made at the Dept, ofPlant Pathology, the mycelia of this fungus grew relatively rapidly at 0 .. -f- 5° C, while at + 15° C their growth was weak. The fungus causes the greatest damage when the autumn is damp and chilly, the snow cover thick and the ground only slightly frozen, and also in the spring if the snow melts slowly. During the spring of 1969, damage by low temperature parasitic fungi in Lapland was very extensive, about 50 % of Ist-year timothy being destroyed in several districts. Older stands of the grass had escaped fungal injury to a greater degree. In the overwintering season 1968—69, T. ishikariemis was the chief cause 57 of damage in South and Central Lapland (Fig. 2). Further north, F. nivale replaced it with increasing freguency. During this season S. borealis caused only local damage. Extensive damage by low temperature parasitic fungi does not in fact occur year by year in North Finland, but in winters that are favourable for the fungi, S. borealis and T. ishikariensis, and in part also F. nivale, may cause even total losses of the leys. In some years S. borealis, in others T. ishikariensis, are the causes of the largest amounts of damage. Under these circumstances, low temperature parasitic fungi are factors which, when they appear, make the cultivation of ley grasses uncertain under northern conditions. In certain years water injuries may occur on grasses grown on peat soils in North Finland. As the snow-cover is formed early and melts late, greater injury from frost does not generally occur in the north. If the ground is still bare late in the autumn or early in the spring, frost damage may appear. Information concerning the resistance of ley grasses to low tem- perature parasitic fungi has been obtained at the Arctic Circle Agric. Exp. Sta. at Apukka, during trials of ley grass varieties carried out over a number of years. Mainly Finnish and Swedish varieties were used in these experiments. In addition, a few varieties from Denmark, Germany and Canada were tried. Damage by low temperature parasitic fungi to timothy varied greatly from year to year, and depending on the age of the grass stands. First year leys proved to be the most susceptible to overwintering injury. Damage to varieties of meadow fescue by low temperature parasitic fungi was of the same order as to varieties of timothy. Overwintering damage to varieties of cocksfoot by these fungi was greater than to either timothy or meadow fescue. Varieties of perennial ryegrass were, practically speaking, incapable of overwintering at Apukka, on account of fungal damage. Since the beginning of 1966, experiments have been carried out to study in Finland the resistance to low temperature parasitic fungi of the varieties and lines of ley grasses obtained from plant breeding institutes in other Scandinavian countries. The experiments were made at the Arctic Circle Agric. Exp. Sta. at Apukka (Fig. 3) and also later at the Central Finland Agric. Exp. Sta. at Kuusa. In order to realise this joint Scandinavian project, financial support has been provided by state scientific commissions from Denmark, Finland, Norway and Sweden. A three metre wide border within the experimental plots was treated with 50 % quintozene or PCNB (pentachloronitrobenzene), applied at the rate of 10 kg/ha in late autumn. This measure facilitated the estimation of biotic and abiotic damage to the plant stands in the experiments. In these trials, which had been made on peat soil, severe injury by water occurred during the winter season 1966—67. In the spring of 1968, S. borealis appeared in great abundance and caused damage to timothy, meadow fescue and cocksfoot. In the winter season 1968—69, T. ishikariensis almost completely destroyed all the varieties and lines of grasses in the trials. In the trials run over the overwintering season 1967—68, the residual effect of the PCNB in cocksfoot was comparatively small. Considerable frost damage also occurred in this grass. Four Norwegian varieties and lines of meadow-grass were included in these trials. Three lines were badly damaged by S. borealis, as were two varieties of common bent-grass which were included in the trial (Table 2). At the Central Finland Agric. Exp. Sta. at Kuusa, a joint Scandinavian overwintering experiment with perennial ryegrass was carried out on both fine sand and silt soil (Table 3). Damage by F. nivale, T. ishikariensis and S. borealis was found to have occurred within the plant stand. Among the various varieties used, the Swedish variety Valinge overwintered best. The residual effect of the PCNB appli- cation made in the autumn of 1967 was quite small. On the basis of the experiments described above, it is not possible to draw any long-term conclusions regarding the relative susceptibilities to low temperature parasitic fungi of varieties of timothy, meadow fescue, cocksfoot, or other ley grasses. The varieties of ley grasses cultivated in North Finland at present are among the most resistant ofall existing varieties to low temperature parasitic fungi. Nevertheless, even these varieties are very susceptible to attack when conditions are favourable for the appearance of the fungi. The plant breeder will certainly still be called upon to do a lot more work in breeding varieties more resistant to these parasites in northern part of Scandinavia than we have at present. PCNB (quitozene) application to low temperature parasitic fungi. In the trials made at the Arctic Circle Agric. Exp. Sta. with timothy and meadow fescue, to stands of which PCNB preparation (50 %, 10 kg/ha) had been applied during the autumn before the snow came, the application gave satisfactory control of low temperature parasitic fungi in several cases. During 58 the winter season 1967—68, at several sites in Lapland, trials were made in which this substance was applied to plant stands. In several of these experiments, the use of PCNB gave excellent, or at least satisfactory control of low temperature parasitic fungi. The degree of effectiveness of PCNB in controlling S. borealis, on Scandinavian plant breeding material at Apukka 1967—68 (Table 2), was quite high in several cases. The application, however, was not sufficiently large to protect adequately those varieties which were particularly susceptible to these fungi. By means of an application of quintozene to first year grass leys, it was possible to establish that the residual effect in yield increases also during later years. The significance of nitrogen in the overwintering of grasses. In 1967, the Agric. Res. Centre took up the study of the significance of nitrogen in increasing the protein content of ley grasses under cultivation. For this purpose, experiments were established with different ley grasses at the Dept, of Plant Husbandry, and at local experimental stations in various parts of the country. The nitrogen applications were 150, 300, 450 and 600 kg/ha of nitrogen in the form of nitrate (Oulu Saltptre, 26 % N). One might have expected that the abundant quantities of nitrogen would, have promoted damage by F. nivale. However, that this was not the case could be established with some degree of certainly. In the nitrogen fertilizer trials made at the Arctic Circle Agric. Exp. Sta. at Apukka during the winter season 1967—68 and earlier (Fig. 1) extensive damage due to S. borealis ap- peared in timothy, in the plots to which no nitrogen had been applied. On the other hand, stands of timothy supplied with abundant quantities of nitrogen remained free of fungus damage. In this case, nitrogen increased the resistance of timothy to S. borealis. As opposed to this, large applications ofnitrogen were injurious as regards overwintering in the ex- periments made in 1968—69. At the Häme Agric. Exp. Sta. at Pälkäne in Central Finland (Fig. 4), the Karelia Agric. Exp. Sta. at Anjala East Finland, and at the Dept, of Plant Husbandry at Tikkurila, near Helsinki, large quantities of applied nitrogen resulted in complete or nearly complete destruction of timothy and meadow fescue. In these instances no evidence of damage by low temperature parasitic fungi was found. The stands which had received large amounts of nitrogen were destroyed. It is likely that plants which have received large quantities of nitrogen lose their reserves of sugar during the winter, resulting in a weakened overwintering capacity. Factors as yet unknown may also enter into the picture.